Social tillit och samhällskontrakt

Sverige har i decennier toppat World Values Surveys ranking av mellanmänsklig tillit. SOM-institutets serie visar att andelen som säger sig "ha hög tillit till andra människor i allmänhet" legat stabilt kring 60–65 % från 1996 till mitten av 00-talet, men sedan långsamt sjunkit till ca 55 % 2023.

Robert Putnams forskning och senare svensk forskning från QoG-institutet visar att tillit korrelerar starkt med upplevd etnisk och socioekonomisk homogenitet i närområdet. När människor upplever att de inte längre delar grundläggande normer med sina grannar — exempelvis kring barns uppfostran, könsroller eller lagar — sjunker viljan att bidra till gemensamma lösningar. Det här är inte en åsiktsfråga utan ett robust empiriskt mönster i internationell jämförelse.

Den svenska tilliten är vår viktigaste osynliga infrastruktur. Den är möjlig att förstöra på en generation, men tar generationer att bygga upp.

När tilliten faller faller också betalningsviljan för gemensamma system, följsamheten till regler (avtals­ekonomier, svartarbete) och beredskapen att hjälpa främlingar. Brå:s NTU visar att förtroendet för polisen och rättsväsendet har minskat parallellt — och allra tydligast i de områden som drabbas hårdast av brott. Det är en farlig spiral: mindre tillit ger sämre vittnesvilja, vilket ger lägre uppklarning, vilket eroderar tilliten ytterligare.

Foltes/Forte (2020) summerar att invandring i sig inte mekaniskt sänker tilliten, men att snabbhet i förändring, geografisk koncentration och misslyckad integration gör det. Sverige har enligt forskarna haft alla tre faktorerna samtidigt under 2010-talet. Det är hypotesen som passar bäst med den observerade utvecklingen.