Det nya matriarkatet? Kön, representation och makt i Sverige

Kvinnor har varit i majoritet i svensk högskoleutbildning sedan slutet av 1970-talet. Höstterminen 2023 utgjorde kvinnor 61 procent av de registrerade studenterna och män 39 procent. Gapet har vuxit: från drygt 4 procentenheter 1977 till cirka 23 procentenheter 2023 (UKÄ).

UKÄ:s översikt anger 67 procent kvinnor och 62 procent män med examen inom normalstudietiden läsåret 2022/23. Översikten specificerar inte en programvis nämnare här; uppgiften är inte en jämförelse av individuell förmåga.

Men försprånget är inte jämnt fördelat. Kvinnor är 85 procent av sjuksköterskestudenterna och 86 procent på socionomprogrammet, medan andelen kvinnor på civilingenjörsprogrammet var 32 procent 2023 — upp från 24 procent 1997. Utbildningsvalen samvarierar starkt med den könssegregerade arbetsmarknad som resten av analysen handlar om; vad som driver vad avgörs inte av dessa tal.

Uttrycket ”det nya matriarkatet” kommer från boken med samma namn (Karneval 2026) av Erik J. Olsson, professor i teoretisk filosofi, och Catharina Grönqvist Olsson. Enligt förlagets sammanfattning gör författarna gällande att kvinnor är i majoritet bland de anställda på omkring 80 procent av myndigheterna, att staten därmed inte lever upp till det jämställdhetspolitiska målet om jämn fördelning av makt, och att den numerära dominansen påverkar hur staten fattar beslut inom bland annat försvar, polis och rättsväsende.

Tesen består alltså av tre led: (1) en kartläggning av könsfördelning, (2) en tolkning av att numerär majoritet är detsamma som makt, och (3) ett antagande om att könsfördelningen förändrar statens beslut. De tre leden har helt olika bevisläge — och det är den skillnaden den här sidan prövar.

Förlagets uppgift om omkring 80 procent av myndigheterna återges som författarnas kartläggning, inte som ett reproducerat registerresultat. Personer och myndigheter är olika nämnare. Den uppgiften verifierar inte i sig beslutsmakt eller påverkan på besluten.

Här används ”matriarkat” som en tes om samlad kvinnlig kontroll över institutioner, egendom och släktled. Representation i några yrken eller chefspositioner prövar inte alla dessa dimensioner. Sidans statistik kan varken belägga eller utesluta sådan samlad kontroll.

Det som däremot går att belägga är något smalare: i vissa institutionella miljöer — utbildning, kommunal välfärd, delar av statsförvaltningen — är kvinnor i numerär majoritet också på chefsnivå. I andra miljöer — börsbolagens toppledning, professurer, byggbranschen — är männen kvar i majoritet. Om kapitalägandet i sig säger sidans data ingenting; de gäller vd-, ordförande- och styrelseposter, inte rösträtter eller ägarandelar.

Rubrikfrågan ställs därför med frågetecken. Analysen prövar påståendet mot officiell statistik i stället för att bekräfta eller avfärda det på förhand.

SCB:s yrkesregister för 2024 visar att förskollärare är det mest kvinnodominerade större yrket i Sverige: 62 280 kvinnor mot 2 430 män, alltså 96 procent kvinnor. Barnskötare ligger på 91 procent, undersköterskor inom hemtjänst och äldreomsorg på 87 procent, grundskollärare på 74 procent och vårdbiträden på 71 procent.

Bland de 30 största yrkena i Sverige var könsfördelningen jämn (40/60) i endast fyra. Snedheten går åt båda hållen: bland träarbetare och snickare var 2 procent kvinnor, bland motorfordonsmekaniker och installationselektriker 4 procent.

Dessa nationella yrkesandelar visar inte könsfördelningen på en enskild arbetsplats eller vilka personer ett visst barn möter. De beskriver representation bland anställda, inte orsakerna till utbildnings- eller yrkesval.

Det är i den kommunala världen som bilden av en kvinnlig institutionell majoritet är starkast. Enligt SKR:s personalstatistik för november 2025 fanns drygt 50 900 chefer i kommuner och regioner. I kommunerna var 73 procent av samtliga chefer kvinnor. SKR:s population är månadsavlönade enligt HÖK-avtalet, inte alla chefer i Sverige.

Kvinnodominansen minskar uppåt i hierarkin men försvinner inte: 75 procent av första linjens chefer, 67 procent av mellancheferna och 56 procent av de högsta cheferna i kommunerna är kvinnor. I regionerna är 54 procent av de högsta cheferna kvinnor.

Chef betyder i SKR:s statistik formellt ansvar för verksamhet, ekonomi och personal. Andelen kvinnor på dessa befattningar beskriver representation; den är inte ett sammanvägt mått på budgetmakt, politiskt mandat eller varje individs inflytande.

Två siffror om staten används ofta som om de motsade varandra. Enligt Statskontoret var 53 procent av de anställda i den statliga sektorn kvinnor 2024 och 47 procent män; andelen har legat mellan 53 och 54 procent sedan 2021. Det måttet räknar personer i staten som helhet.

Förlagets cirka 80 procent räknar myndigheter med kvinnlig personalmajoritet, medan Statskontorets 53 procent räknar personer i statlig sektor 2024. Måtten är inte direkt jämförbara. Förlagets myndighetslista och viktning har inte reproducerats här; från personsumman kan andelen myndigheter inte räknas fram.

Statskontorets bearbetning av Arbetsgivarverkets uppgifter för myndigheter under regeringen 2025 anger 66 procent kvinnor inom allmän offentlig förvaltning respektive socialt skydd inklusive hälso- och sjukvård och 63 procent inom fritid, kultur och religion; inom försvaret är 72 procent män. Både månads- och timavlönade ingår. SCB:s separata BAS-mått för anställda 2024 anger 75 procent kvinnor i kommuner och 78 procent i regioner. År och populationer ska hållas isär.

I högskolan syns det motsatta. Trots att kvinnor länge varit i majoritet bland studenter och doktorander var 33 procent av professorerna kvinnor och 67 procent män 2024 (UKÄ/SCB). Professorer är den anställningskategori i högskolan där könsfördelningen är minst jämn.

Kurvan pekar dock åt ett håll: andelen kvinnliga professorer har ökat med 19 procentenheter sedan 2001. Mellan 2023 och 2024 stod den still.

År 2024 var andelen kvinnor 45 procent bland meriteringsanställningar och 61 procent bland adjunkter enligt samma UKÄ/SCB-rapport. En skillnad mellan kategorier är inte en observerad individuell karriärväg; dessa tvärsnitt isolerar inte en kohorteffekt.

Efter valet 2026 var 46 procent av riksdagsledamöterna kvinnor (162 av 349), 50 procent av regionfullmäktiges ledamöter och 44 procent av kommunfullmäktiges (Jämställdhetsmyndigheten). Det är inom eller nära intervallet 40/60 som brukar användas som mått på jämn könsfördelning.

Kvinnor utgjorde 35 procent av kommunstyrelseordförandena 2023 enligt SCB:s indikator. Bland ordförandena i riksdagens 15 utskott var andelen 20 procent i SCB:s publicering den 5 november 2024. Det är olika typer av uppdrag och olika tidpunkter, inte en gemensam hierarki eller ett mått på beslutens innehåll.

SCB:s egen slutsats i 2024 års utgåva var att jämställdheten backat inom vissa områden snarare än förbättrats linjärt. Det är ett viktigt korrektiv mot antagandet att utvecklingen bara går åt ett håll.

AllBrights skandinavienrapport från november 2025 anger 36 procent kvinnor bland styrelseledamöterna och 11 procent bland vd:arna i svenska börsbolag. Norge har 41 procent kvinnor i börsstyrelserna. Detta är rapportens privata kartläggning av börsbolag, inte statistik över alla företag eller ägare.

Vd- och styrelseandelar mäter representation på befattningar. De visar inte könsfördelningen i kapitalägande, rösträtter eller faktisk kapitalallokering, och kan inte ensamma avgöra rubrikens tes.

AllBrights siffror är privat insamlad statistik, inte officiell, och ska läsas som en branschkartläggning snarare än ett register.

De identifierade källorna belägger de redovisade fördelningarna för sina respektive populationer och år. De belägger inte att en numerär majoritet i sig ger samlad institutionell kontroll, eller att könsfördelningen orsakar vissa beslut.

Representationen skiljer sig mellan de visade sektorerna: kvinnlig majoritet i flera utbildningar, välfärdsyrken och kommunala chefsgrupper; manlig majoritet bland professorer och börs-vd:ar. Det är en beskrivning av befattningar och anställda, inte en samlad fördelning av samhällets makt.

Att båda mönstren existerar samtidigt gör att en enskild siffra nästan alltid går att använda som bevis för motsatta teser. Den som vill visa kvinnlig dominans citerar förskolan och kommuncheferna; den som vill visa manlig dominans citerar börs-vd:arna och professurerna. Båda citaten är korrekta och båda är ofullständiga.

Konkurrerande förklaringar till samma fördelningar är bland andra utbildnings- och yrkesval, arbetsmarknadens sektorsstruktur (välfärden är offentligt finansierad och kvinnodominerad, kapitalintensiv industri är det inte), kohorteffekter i positioner med långsam omsättning som professurer, löne- och arbetstidsstruktur samt rekryteringspraxis. Materialet kan inte skilja dem åt, och ingen rangordning mellan dem följer av fördelningstal.

För att pröva påverkan på beslut behövs jämförbara beslutssituationer, uppgifter om beslutsfattare och utfall samt kontroll för uppdrag, lagstiftning och tidsperiod. De källor som används på denna sida gör inte en sådan kausal prövning. Det är en begränsning i dessa underlag, inte ett påstående att ingen relevant forskning finns.