Det nya matriarkatet? Kön, representation och makt i Sverige

Kvinnor har varit i majoritet i svensk högskoleutbildning sedan slutet av 1970-talet. Höstterminen 2023 utgjorde kvinnor 61 procent av de registrerade studenterna och män 39 procent. Gapet har vuxit: från drygt 4 procentenheter 1977 till cirka 23 procentenheter 2023 (UKÄ).

Kvinnor tar också examen snabbare. Läsåret 2022/23 tog 67 procent av kvinnorna examen inom normalstudietiden, mot 62 procent av männen.

Men försprånget är inte jämnt fördelat. Kvinnor är 85 procent av sjuksköterskestudenterna och 86 procent på socionomprogrammet, medan andelen kvinnor på civilingenjörsprogrammet var 32 procent 2023 — upp från 24 procent 1997. Utbildningsvalen samvarierar starkt med den könssegregerade arbetsmarknad som resten av analysen handlar om; vad som driver vad avgörs inte av dessa tal.

Uttrycket ”det nya matriarkatet” kommer från boken med samma namn (Karneval 2026) av Erik J. Olsson, professor i teoretisk filosofi, och Catharina Grönqvist Olsson. Enligt förlagets sammanfattning gör författarna gällande att kvinnor är i majoritet bland de anställda på omkring 80 procent av myndigheterna, att staten därmed inte lever upp till det jämställdhetspolitiska målet om jämn fördelning av makt, och att den numerära dominansen påverkar hur staten fattar beslut inom bland annat försvar, polis och rättsväsende.

Tesen består alltså av tre led: (1) en kartläggning av könsfördelning, (2) en tolkning av att numerär majoritet är detsamma som makt, och (3) ett antagande om att könsfördelningen förändrar statens beslut. De tre leden har helt olika bevisläge — och det är den skillnaden den här sidan prövar.

Sverigefakta tar inte ställning till bokens slutsatser. Vi prövar de påståenden som går att kontrollera mot officiell statistik och redovisar öppet var underlaget tar slut. Även en välvillig recensent (Fokus, juni 2026) noterar att bokens exempel är valda för att stödja tesen och att det saknas ett kontrafaktiskt jämförelseläge.

Ett matriarkat är, i ordets egentliga mening, ett samhälle där kvinnor innehar den formella makten över institutioner, egendom och släktled. Inget av det som redovisas här uppfyller den definitionen. Sverige har haft en kvinnlig statsminister — Magdalena Andersson (S), november 2021 till oktober 2022; övriga regeringschefer sedan 1917 har varit män.

Det som däremot går att belägga är något smalare: i vissa institutionella miljöer — utbildning, kommunal välfärd, delar av statsförvaltningen — är kvinnor i numerär majoritet också på chefsnivå. I andra miljöer — börsbolagens toppledning, professurer, byggbranschen — är männen kvar i majoritet. Om kapitalägandet i sig säger sidans data ingenting; de gäller vd-, ordförande- och styrelseposter, inte rösträtter eller ägarandelar.

Rubrikfrågan ställs därför med frågetecken. Analysen prövar påståendet mot officiell statistik i stället för att bekräfta eller avfärda det på förhand.

SCB:s yrkesregister för 2024 visar att förskollärare är det mest kvinnodominerade större yrket i Sverige: 62 280 kvinnor mot 2 430 män, alltså 96 procent kvinnor. Barnskötare ligger på 91 procent, undersköterskor inom hemtjänst och äldreomsorg på 87 procent, grundskollärare på 74 procent och vårdbiträden på 71 procent.

Bland de 30 största yrkena i Sverige var könsfördelningen jämn (40/60) i endast fyra. Snedheten går åt båda hållen: bland träarbetare och snickare var 2 procent kvinnor, bland motorfordonsmekaniker och installationselektriker 4 procent.

Det betyder att ett barn i svensk förskola i praktiken möter en nästan helt kvinnlig personalgrupp, medan ett byggarbetslag är nästan helt manligt. Båda mönstren finns i samma arbetsmarknad och hänger nära samman med utbildnings- och yrkesval, men fördelningstalen visar inte varför valen ser ut som de gör.

Det är i den kommunala världen som bilden av en kvinnlig institutionell majoritet är starkast. Enligt SKR:s personalstatistik för november 2025 fanns drygt 50 900 chefer i kommuner och regioner. I kommunerna var 73 procent av samtliga chefer kvinnor.

Kvinnodominansen minskar uppåt i hierarkin men försvinner inte: 75 procent av första linjens chefer, 67 procent av mellancheferna och 56 procent av de högsta cheferna i kommunerna är kvinnor. I regionerna är 54 procent av de högsta cheferna kvinnor.

Detta är den mest konkreta invändningen mot bilden av ett genomgående manligt maktinnehav: den kommunala sektorn beslutar om skola, socialtjänst och äldreomsorg — och där är ledningsleden kvinnodominerade hela vägen upp till förvaltningschefsnivå.

Två siffror om staten används ofta som om de motsade varandra. Enligt Statskontoret var 53 procent av de anställda i den statliga sektorn kvinnor 2024 och 47 procent män; andelen har legat mellan 53 och 54 procent sedan 2021. Det måttet räknar personer i staten som helhet.

Uppgiften att kvinnor är i majoritet på omkring 80 procent av myndigheterna är ett annat mått: det räknar myndigheter, inte anställda. Eftersom de mansdominerade myndigheterna — framför allt inom försvaret, där 72 procent av de anställda är män — är få men stora, kan de flesta myndigheter ha kvinnlig majoritet samtidigt som staten totalt ligger nära en jämn fördelning. Båda uppgifterna kan alltså vara korrekta samtidigt; de svarar på olika frågor.

Skillnaderna mellan verksamhetsområden är stora. Kvinnor utgör 66 procent av de anställda inom allmän offentlig förvaltning och socialt skydd och 63 procent inom kultur, fritid och religion, medan män utgör 72 procent inom försvaret. Inom näringsliv, miljö och samhällsutveckling är fördelningen jämn. I kommunerna är 75 procent av de anställda kvinnor och i regionerna 78 procent (Statskontoret, uppgifter för 2024–2025).

I högskolan syns det motsatta. Trots att kvinnor länge varit i majoritet bland studenter och doktorander var 33 procent av professorerna kvinnor och 67 procent män 2024 (UKÄ/SCB). Professorer är den anställningskategori i högskolan där könsfördelningen är minst jämn.

Kurvan pekar dock åt ett håll: andelen kvinnliga professorer har ökat med 19 procentenheter sedan 2001. Mellan 2023 och 2024 stod den still.

I de yngre kategorierna är fördelningen jämnare — 45 procent kvinnor bland meriteringsanställningar och 61 procent bland adjunkterna. Att professurerna släpar efter är delvis en kohorteffekt: professorer rekryteras ur en generation som examinerades för tjugo till trettio år sedan.

Efter valet 2022 var 46 procent av riksdagsledamöterna kvinnor, 49 procent av regionfullmäktiges ledamöter och 43 procent av kommunfullmäktiges. Det är inom eller nära intervallet 40/60 som brukar användas som mått på jämn könsfördelning.

Ju närmare den verkställande makten man kommer, desto mer sned blir bilden. Kvinnor utgjorde 35 procent av kommunstyrelseordförandena (2023). Bland ordförandena i riksdagens 15 utskott var andelen kvinnor 20 procent enligt SCB:s lathund 2024 — en position som tidigare under lång tid haft jämn könsfördelning.

SCB:s egen slutsats i 2024 års utgåva var att jämställdheten backat inom vissa områden snarare än förbättrats linjärt. Det är ett viktigt korrektiv mot antagandet att utvecklingen bara går åt ett håll.

AllBrights skandinavienrapport 2025 visar att 36 procent av styrelseledamöterna i svenska börsbolag är kvinnor, men bara 11 procent av vd:arna — en andel som knappt rört sig på fem år. Norge, som lagstiftade om kvotering 2006, når 41 procent kvinnor i börsstyrelserna utan att det slagit igenom på vd-nivå.

Det är här ordet ”matriarkat” faller sönder. Den ekonomiska makten — ägande, kapitalallokering, vd-positioner i noterade bolag — är fortfarande mansdominerad i en storleksordning som inte har någon motsvarighet i kommunal förvaltning.

AllBrights siffror är privat insamlad statistik, inte officiell, och ska läsas som en branschkartläggning snarare än ett register.

Prövningen i tre led: kartläggningen av könsfördelning håller i stora delar; steget från numerär majoritet till makt håller inte som definition; påståendet att könsfördelningen förändrar statens beslut är obelagt i det underlag vi kan hänvisa till.

Slutsatsen är inte att Sverige bytt ut ett patriarkat mot ett matriarkat. Slutsatsen är att makten är uppdelad efter sektor: kvinnor dominerar numerärt i utbildningssystemet, i välfärdens yrken och i det kommunala chefsledet, medan män dominerar i börsbolagens toppledning och i professorskåren.

Att båda mönstren existerar samtidigt gör att en enskild siffra nästan alltid går att använda som bevis för motsatta teser. Den som vill visa kvinnlig dominans citerar förskolan och kommuncheferna; den som vill visa manlig dominans citerar börs-vd:arna och professurerna. Båda citaten är korrekta och båda är ofullständiga.

Konkurrerande förklaringar till samma fördelningar är bland andra utbildnings- och yrkesval, arbetsmarknadens sektorsstruktur (välfärden är offentligt finansierad och kvinnodominerad, kapitalintensiv industri är det inte), kohorteffekter i positioner med långsam omsättning som professurer, löne- och arbetstidsstruktur samt rekryteringspraxis. Materialet kan inte skilja dem åt, och ingen rangordning mellan dem följer av fördelningstal.

För att pröva tesens starkaste led — att könsfördelningen förändrar statens beslut — skulle det krävas jämförbara beslutssituationer med varierande könssammansättning, individdata om beslutsfattare kopplade till utfall, och kontroll för uppdrag, lagstiftning och tidsperiod. Någon sådan studie finns inte för svensk statsförvaltning. Tills den gör det är ledet en hypotes, inte ett resultat.